Nagoya: Fördyrar, försvårar, förvirrar

Text: Olof Bergvall Publicerad: 6 december 2019
En internationell överenskommelse som ska skydda nationers rätt till genetiskt material riskerar att bli till en hämsko för forskning.

Nagoyaprotokollet är ett internationellt avtal som reglerar användningen av genetiska resurser och traditionell kunskap knuten till resursen.

I korthet innebär förordningen att varje användare av en genetisk resurs eller traditionell kunskap knuten till en genetisk resurs måste upprätta ett avtal med det land där den genetiska resursen är insamlad.

Svenska forskningsfinansiärer som Vetenskapsrådet och Formas har tydliga formuleringar i utlysningstexterna att Nagoya-avtalet ska följas. Samtidigt är medvetenheten om avtalets innebörd relativt låg bland forskare, trots att den forskare som inte visat tillbörlig aktsamhet kan dömas till två års fängelse.

Jens Sundström       Foto: Jenny Svennås-Gillner

– Ett stort problem med Nagoya-avtalet är att det är skrivet med kommersiella aktörer i åtanke. Men för grundforskning blir avtalet istället ett hinder, säger Jens Sundström, docent i växtfysiologi vid institutionen för växtbiologi och samverkanslektor i bioteknik med fokus på genteknologi och leder SLU:s Nagoyagrupp.

Syftet med Nagoya-avtalet har varit att förhindra exploatering av genetiska resurser utan att ursprungslandet får ett öre av eventuella intäkter.

– Regelverket är skrivet med goda intentioner, men som forskare blir det ytterligare dokument som måste upprättas innan nya projekt kan sättas igång, säger Göran Spong, medlem i Nagoya-gruppen och forskare vid institutionen för vilt, fisk och miljö.

De enskilda forskarna är tvungna att upprätta avtal med de länder de avser att hämta genetiskt material från. Det finns redan en rad olika internationella överenskommelser, lagar och regleringar för genetiskt material, med inarbetade rutiner, men när Nagoya-avtalet ska efterlevas uppstår problem.

– Det finns regelverk att förhålla sig till, men det är inte alltid som den administrativa apparaten i motpartslandet finns på plats eller fungerar tillfredsställande och effektivt, säger Jens Sundström.

Den forskare som vill använda sig av genetiskt material från ett land som ratificerat Nagoya-protokollet har en lång checklista att förhålla sig till.

– Det är svårt att få till avtal, och då avtal saknas blir det hinder, säger Göran Spong.

– Men det går absolut inte att bortse från Nagoya-protokollet. Den som inte följer det kan vänta sig, förutom rättsliga följder, att forskningsresultaten betraktas som oredliga.

Ska då varje forskare behöva bli expert inom internationellt avtalsskrivande? Tidigare rektor Peter Högberg tillsatte 2018 en arbetsgrupp för att hitta ett sätt som gör det möjligt för SLU-forskare att följa regelverket. Gruppen lämnar nu sina slutsatser till SLUs ledning att ta ställning till.

– Vår rekommendation från arbetsgruppen är att inrätta en stödfunktion med experter. Forskarna kommer att behöva hjälp med att upprätta legala avtal. Det måste vara lätt att göra rätt, säger Jens Sundström.

För att använda genetiskt material från annat land måste legala avtal om användandet upprättas. Det första steget en forskare måste ta är att komma i kontakt med en ”National Focal Point”, vilket sker via denna websida.

Fakta

Om Nagoya-protokollet


  • Reglerar tillträde och nyttjande av genetiska resurser insamlade utanför Sverige, samt traditionellt kunskap associerad med genetiska resurser
  • SLU forskare måste upprätta avtal med behöriga myndigheter i de länder varifrån den genetiska resursen har sitt ursprung.
  • Avtalen kallas PIC (Prior Informed Consent) och MAT (Mutually Agreed Terms) och måste vara på plats vid tillträde av externa forskningsmedel
  • Redovisningen sker via en EU-gemensamt plattform kallat ” ABS-clearing house
  • Ansvarig tillsynsmyndighet i Sverige är Naturvårdsverket
Fakta

SLUs Nagoya-grupp

Sammankallande:

Jens Sundström

Representanter från fakulteterna:

Ingvar Sundh och Håkan Tunón (NJ)

Dennis Eriksson och Kristina Karlsson Green (LTV)

Bengt Guss och Sara Frost (VH)

Rosario Garcia Gil och Göran Spong (S)

Juridisk kompetens

Lennart Jonsson/Henrik Leffler LK

Administrativt stöd

Fredrika von Sydow

Summary in English

The Nagoya Protocol: costs, complicates, confuses

An international agreement intended to protect all nations’ right to genetic material risks becoming a deterrent for research.

The Nagoya Protocol is an international agreement that regulates the use of genetic resources and traditional knowledge connected to these resources. In short, the protocol means that every person who uses a genetic resource or traditional knowledge connected to a genetic resource must enter into agreement with the country from which the genetic resource was collected.

Swedish research funding bodies such as the Swedish Research Council and Formas have clear formulations in their calls for applications which state that the Nagoya Protocol must be followed. Meanwhile, awareness of the agreement is relatively low among researchers, despite the fact that those who do not show proper adherence to it can be sentenced to two years in prison.

“A big problem with the Nagoya Protocol is that it is written with commercial actors in mind, but it is an obstacle for basic research,” says Jens Sundström, docent in plant physiology at the Department of Plant Biology and senior lecturer in biotechnology, specialising in gene technology. He also manages SLU’s Nagoya group.

The aim of the Nagoya Protocol is to prevent exploiting genetic resources without giving the country of origin any revenue.

“The legal framework was written with good intentions. However, as a researcher, it just means drawing up more documents before a new project can be launched,” says Göran Spong, member of the Nagoya group and researcher at the Department of Wildlife, Fish and Environmental Studies.

Individual researchers must draw up agreements with the countries they intend to collect genetic material from. There is already a number of various international agreements, laws and regulations for genetic material, and they all have established procedures. However, when it comes to implementing the Nagoya Protocol, problems arise.

“You must follow the legal framework, but administration in the counterpart country is sometimes non-existent or works unsatisfactorily and inefficiently,” states Jens Sundström.

Researchers who want to use genetic material from a country that has ratified the Nagoya Protocol have a long checklist they must follow.

“It is difficult to draw up agreements, and if there aren’t any, that’s an obstacle,” says Göran Spong. “However, you cannot disregard the protocol. In addition to legal ramifications, anyone who doesn’t follow it can expect their research findings to be viewed as invalid.”

Subsequently, should all researchers have to become experts in writing international agreements? Peter Högberg, SLU’s previous vice-chancellor, appointed a working group to find ways that allow SLU researchers to follow regulations. This group has now submitted their conclusions to SLU’s management for deliberation.

“We in the working group recommend establishing a support function consisting of experts. Researchers will need help with writing legal agreements. It must be easy to do things correctly,” says Jens Sundström.

In order to use genetic material from another country, a legal agreement regarding said use must be written. The first step for a researcher in this processes is to come in contact with a National Focal Point through this website.

Facts

About the Nagoya Protocol

  • Regulates access and usage of genetic resources collected outside Sweden, as well as traditional knowledge associated with genetic resources.
  • SLU researchers must draw up agreements with authorised public authorities in the countries which the genetic resource originates from.
  • The agreements are called PIC (Prior Informed Consent) and MAT (Mutually Agreed Terms), and they must be established when external research funds are accessed.
  • Reporting is done on an EU-funded platform called ABS-clearing house.

The responsible Swedish supervisory authority is the Swedish Environmental Protection Agency.

 

Facts

SLU’s Nagoya group

Convenor:

Jens Sundström

Faculty representatives:

Ingvar Sundh and Håkan Tunón (NJ)

Dennis Eriksson and Kristina Karlsson Green (LTV)

Bengt Guss and Sara Frost (VH)

Rosario Garcia Gil and Göran Spong (S)

Legal affairs

Lennart Jonsson/Henrik Leffler (Vice-Chancellor’s Office)

Administrative support

Fredrika von Sydow

6 december 2019 3
Ny led-belysning i Lövstaladugården

Ny led-belysning i Lövstaladugården

Varde ljus Försämrad arbetsmiljö och höga underhållskostnader är några av orsakerna till att lysrörsbelysningen nu byts ut till led-belysning i koladugården på Lövsta forskningscentrum. Installationen blir klar i början av november. Led-belysning har lägre energiåtgång och längre brinntid jämfört med lysrör. Korna tycker om ljus men vill ha mörkare på natten för att trivas och få en bra produktion. Det visar SLU:s egen forskning.
26 oktober 2020 1

Twitter

UppTalk Weekly panelsamtal: Hur ska vi bromsa resistensutvecklingen utan ny antibiotika? SLU-professor Susanna Sten… https://t.co/0xZPPLtq4c @_SLU via Twitter 1 månad sedan
Idag är det #WorldFoodDay och vi slår ett slag för hållbart odlad mat från #vatten. I serien berättar forskare och… https://t.co/y6dJ8OQjmb @_SLU via Twitter 1 månad sedan
RT @_NKfV: Idag 14 okt kl 12-13 webbinarium om hållbart foder till odlad fisk. Anmäl dig och läs mer via: https://t.co/i8IonJZOc9 @_SLU via Twitter 1 månad sedan
RT @SLUFutureFood: Nobelpriset: #CRISPR är ett viktigt verktyg i studier av geners funktion hos träd, säger prof. Ove Nilsson. Vi har många… @_SLU via Twitter 2 månad sedan
RT @SLUFutureFood: Nobelpriset: Gen-editering med #CRISPR har stor potential för forskning om sjukdomar hos djur. Läs med om etiska frågor… @_SLU via Twitter 2 månad sedan
RT @SLUFutureFood: Antibiotikaresistens kräver forskning med helhetsperspektiv. Ny policy brief från @_SLU Framtidens djur natur och hälsa.… @_SLU via Twitter 2 månad sedan