Forskarresan

Text: Lotta Berg Publicerad: 19 april 2017
Lotta Berg, månadens krönikör, berättar om resande. Läs om hur hon och kollegan Jens Jung rekognoserar inför forskning och utbildning på plats i Kenya. Det handlar om boskapsskötsel och förhållandet mellan människa, tamdjur och vilda djur i ett varierande land, både när det gäller klimat och djurhållning.

Många av oss forskare reser en hel del. Framför allt gäller det kanske internationella kongresser och konferenser, men även medverkan vid möten med olika EU-myndigheter samt inte minst projektmöten. Vi uppmanas ofta att samarbeta internationellt, att ansöka om EU-projekt och pengar från Nordiska Ministerrådet, och när dessa ansökningar ger positivt utslag så innebär det ofrånkomligen en del resande.

Beträffande många sådana möten är jag en ivrig anhängare av videolänkmöten, webbmöten och telefonkonferenser, vilka med rätt inställning och tränade deltagare som förstår skillnaden mellan fysiska möten och virtuella dito kan fungera riktigt bra.

Men så finns det andra typer av resor, som helt enkelt inte låter sig ersättas med elektroniska varianter. Resor där själva platsen och de fysiska omgivningarna är en del av det som ska undersökas, användas eller utvärderas. Såsom den resa till Kenya som jag och min kollega Jens Jung nyligen genomförde.

Jens har sedan många år forskning med vilt och tamdjur i området. I år var syftet även att undersöka möjligheterna att genomföra en delstudie för en av institutionen doktorander där, och därtill rekognoscera inför och genomföra den kurs i bevarandebiologi som många av studenterna på Etologi- och djurskyddsprogrammet läser.

Djurhållning i Kenya

Kenya är ett stort land, med en stor och snabbt växande befolkning, runt 40 miljoner invånare. Det är ett variationsrikt land, gällande både klimat och djurhållning. I de torra delarna i norr hålls en hel del kameldjur, men i övrigt är det nötkreatur, får och getter som dominerar. Det finns också gott om fjäderfä, inte minst  i form av fritt kringströvande små hönsflockar i byarna.

Grisuppfödning är däremot en mycket liten verksamhet, om än ökande från denna extremt låga nivå. Östafrika är ju ett område som under lång tid varit föremål för en hel del biståndsinsatser och det finns säkerligen gott om forskare på SLU som har betydligt större erfarenhet av landet och dess djurhållning än vad undertecknad har – denna artikel är trots allt inte en vetenskaplig redogörelse utan bara en personlig betraktelse över erfarenheterna från ett besök under några veckor.

Skötsel av nötkreatur, får och getter

I Kenya finns allt från djur som hålls ensamma eller i små grupper av olika typer av djurägare som inte själva äger någon mark, till byar som håller sina kreatur tillsammans i grupp och även riktigt stora gårdar med tusentals djur och många anställda.

Djuren är vanligen av Bos indicus-typ (zebu, boran) eller korsningsdjur som tål värmen, torrperioderna och den tidvisa foderbristen relativt bra. Även en del andra lokala raser används dock. I vissa fall mjölkas korna, i kombination med att kalvarna får dia, i andra fall rör det sig om ren köttproduktion.

För vissa folkgrupper, inte minst massajerna i söder, spelar boskapsskötseln en avgörande roll inte bara för livsmedelsproduktionen utan även för kulturen och sättet att leva i stort.

Man ser inte inhägnade betesmarker eller hagar på det sätt som är vanligt i Sverige, generellt går nötkreaturen lösa, och vaktas då alltid av en eller flera herdar, inte sällan barn eller ungdomar . Eller, när det gäller enstaka djur, står fastbundna med rep,

Djuren tas vanligen hem till boman, som är en typ av inhägnad i anslutning till människoboningar, för natten, för att skyddas mot rovdjursangrepp. Detta innebär att djuren i praktiken ofta drivs långa sträckor till och från betesmarkerna varje dag.

Det är idag ett lagkrav i Kenya att alla nötkreatur ska identitetsmärkas genom brännmärkning. Dessutom genomförs i många fall avhorning, och tjurkalvar kastreras. Allt detta görs helt utan bedövning, vilket också är fallet på många andra håll i de delar av världen där Bos indicus-djur hålls, och ett av de projekt vi nu planerar handlar om hur detta påverkar djurens hanterbarhet och relation till människor senare i livet.

Det är inte ovanligt med blandflockar av både nötkreatur, får och getter i Kenya, eftersom djuren har olika födoval och därför kompletterar varandra. Fåren är inte av den fluffigt ulliga typ vi är vana vid, vilket naturligtvis beror på att den typen av får inte skulle trivas i 35–40-gradig hetta. Getterna är otroligt effektiva vad gäller att leta upp minsta gröna blad, även högt upp i buskarna, och är därigenom väl anpassade till de lokala förhållandena.

Torka, konflikter och vilda djur

Under vår resa, i februari månad, var det riktigt torrt i markerna. Normalt kommer de ’korta regnen’ under hösten, och de mer omfattande, ’långa regnen’ i mars-juni. Nu hade den senaste regnperioden varit ovanligt klen, och det rådde därför påtaglig torka i många områden med bekymmersam foderbrist som följd, vilket även lett till en del konflikter och oroligheter i de värst drabbade områdena.

Kursen i bevarandebiologi och vår relaterade forskning handlar alltså inte bara strikt om de vilda djuren och deras habitat, utan också om hur man på olika sätt kan arbeta för en samexistens mellan vilt och tamdjur och människor.

Kenya är ju en omtyckt turistdestination, med fokus på safariresor. Då vill besökarna exempelvis se elefanter, noshörningar, zebror, babianer, lejon, leoparder och giraffer, i natursköna omgivningar. Men i dessa omgivningar bor naturligtvis människor som är beroende av jordbruk och tamdjur för sin överlevnad.

Visserligen finns det vilda antiloper, gaseller och annat som rovdjuren kan ta, men får, getter och nötkreatur utgör givetvis likväl en lockelse. För en hungrig elefant är det odlade fältet ofrånkomligen en intressant födokälla, och babianerna lär sig snabbt att stjäla mat och härja runt bland sådant som är ätbart för både folk och fä.

Fungerande samexistens

Några av de frågor som bevarandebiologistudenterna fick diskutera med de kenyanska forskare och folk ur lokalbefolkningarna som vi träffade var just hur man på olika sätt kan uppnå fungerande samexistens, där det finns en stolthet över både tamdjur och vilt. Spännande och intressant även ur ett svenskt perspektiv!

Att vi dessutom fick möjlighet att besöka ett av de mest välrenommerade djurhälsolaboratorierna på den afrikanska kontinenten, nämligen ILRI-anläggningen i Nairobi, och där träffa SLU-anknutna kollegan Johanna Lindahl, gjorde inte resan sämre, tvärtom.

Lotta Berg, professor i husdjurens miljö och hälsa

 

 

 

Summary in English

Research trip

Lotta Berg, this month’s columnist, writes about travel. Read about how she and her colleague Jens Jung investigated the conditions for research and education in Kenya. Her column is about livestock management and the relationship between humans, domestic animals and wildlife in a varying country – both when it comes to climate and livestock rearing.

Many researchers travel a lot. Primarily to go to international conferences, but also to participate in meetings at various EU authorities, and not least to project meetings. We are often encouraged to collaborate internationally, to apply for EU projects and funds from the Nordic Council of Ministers. When these applications are granted, they inevitably involve travel.

When it comes to the aforementioned meetings, I am an ardent supporter of video-link meetings, web meetings and telephone conferences. For participants with the right attitude who understand the difference between physical meetings and virtual ones, they work very well.

However, there are other types of trips – those which cannot be replaced by electronic alternatives. Trips where the actual place and physical surroundings are a part of what needs to be investigated, utilised or evaluated. My colleague Jens Jung and I recently went to Kenya on such a trip.

For many years, Jens has researched both wildlife and domestic animals in the area. This year, the aim was also to investigate the possibility to carry out a study for one of the department’s PhD students. We also wanted to plan for and run the conservation biology course that many of the students at the Ethology and Animal Welfare programme take.

Livestock rearing in Kenya

Kenya is a large country with a large and growing population – about 40 million. It is a varied country, both in regard to its climate and livestock rearing. In the northern, dryer parts, they keep a lot camelids, but in general they mostly keep cattle, sheep and goats. There is also plenty of poultry, not least in the form of roaming flocks of hens in the villages.

Pig rearing is a very small activity, even if it is increasing from previous extremely low levels. East Africa is an area that has been the focus of many international aid efforts, and I am sure that there are plenty of researchers at SLU who have much more experience of the country and its livestock rearing than I do; after all, this article is not a scientific account – it is just a personal reflection of my experiences during a visit that lasted a few weeks.

Cattle, sheep and goat management

In Kenya, animals can be kept alone or in small groups by various types of animal owners who do not own land, or they can be kept in villages who manage their animals in groups. There are also very large farms with thousands of animals and lots of staff.

The cattle are usually of a Bos indicus type (zebu, boran) or hybrids that can stand the heat, drought periods and periodical lack of feed relatively well. Other local breeds are also used. Sometimes the cows are milked in combination with letting the calves suckle. In other cases, it is just meat production.

For some ethnic groups, not least the Maasai in the south, livestock rearing plays an important part in not only food production, but also in the culture and general way of life.

You do not see enclosed pastures like you do in Sweden – in general, the cattle walk freely and are guarded by one or several shepherds, often children or teenagers. Single animals are often tied with rope.

The animals are usually taken to a boma during the night, a type of enclosure in connection with human abodes. This protects them from predators. In practice, this involves moving the animals great distances to and from pastures every day.

It is a legal requirement in Kenya that all cattle must be hot iron branded. Many animals also are also dehorned, and bull calves are castrated. No anaesthesia is used – a common practice in the parts of the world where Bos indicus animals are kept. One of the projects we are planning concerns how this affects animal management and the human-animal relationship later in life.

It is not uncommon to mix cattle, sheep and goat herds in Kenya since the animals eat different things and therefore complement each other. The sheep do not look like they do here – fluffy and woolly – that type of sheep would not like the 35–40 degrees C heat. The goats are very efficient when searching for green leaves – they even go high up into the bushes – and are well-adjusted to the local conditions.

Drought, conflict and wild animals

During our trip, in February, the ground was very dry. ‘Short rains’ usually come during the autumn, and the ‘longer rains’ in March through June. The latest rain period was very weak, and drought was evident in many areas. As a result, there was a worrying lack of feed, which led to some conflict and trouble in the areas that were affected the most.

In other words, the conservation biology course and our related research are not strictly about the wild animals and their habitats, but also about how wildlife, domestic animals and humans can coexist.

Kenya is a popular tourist destination, focusing on safaris. The tourists want to see elephants, rhinos, zebras, baboons, lions, leopards and giraffes in beautiful surroundings. But humans live in these surroundings too, and they depend on farming and domestic animals to survive.

True, there are wild antelopes, gazelles and other animals that may feed predators, but of course sheep, goats and cattle are tempting anyway. For a hungry elephant, the cultivated field is unavoidably an interesting source of food, and the baboons learn early on to steal food and take things that both people and animals eat.  

Peaceful coexistence

One of the issues that the conservation biology students got to discuss with the Kenyan researchers and locals that we met was how you, in different ways, can reach a peaceful coexistence, where pride is taken in both domestic animals and game. It was also interesting from a Swedish perspective, as similar conflicts can certainly be seen also here.

The fact that we also had the opportunity to visit one of the most well-reputed animal health laboratories on the African continent, the International Livestock Research Institute (ILRI) in Nairobi, and meet our SLU-associated colleague Johanna Lindahl, made the trip even better.

19 april 2017 2

Twitter

Mer socker och stärkelse i fodret, liksom insulinresistens, tycks öka risken för att... https://t.co/mOxOjW5vUC https://t.co/hTMfABykpy @_SLU via Twitter 20 timmar sedan
Vi är i Göteborg! Mässan #kunskapochframtid har varit öppen en timme nu. Bemanningen är vass,… https://t.co/Ipu3sXhF6X @_SLU via Twitter 2 dagar sedan
Kroppsstorlek styr hur klimatförändringar påverkar fiskpopulationer https://t.co/wiZOLRaEia @_SLU via Twitter 2 dagar sedan
RT @SLUmiljoanalys: DN-artikel om dagens glada miljönyhet: Kvicksilver försvinner snabbare än väntat - DN.SE https://t.co/dogKnqKOIl @_SLU via Twitter 3 dagar sedan
Problemet med kvicksilver i insjöfisk kan vara över inom några årtionden. Det... https://t.co/nE840prOuJ https://t.co/ZSuWMj0A6u @_SLU via Twitter 3 dagar sedan
Gilla naturen: Tio skolklasser i final https://t.co/jl50j2nqNl @_SLU via Twitter 4 dagar sedan